Ett kärt återseende
Något ljusare och mattare i färgen. Men samma doft, och samma häst. Lika glad och envis blick. Äntligen fick jag träffa min Linus. ♥
I hittills 31 år har världens vackraste Nordsvensk-Welsh Cob vandrat runt på denna jord. Senast jag såg honom var under sommaren 2011. Han var ändå mycket fräschare nu, lite smalare över höfterna nu ja, men det fanns ändå mer energi. Och han var inte lika stel. Patellan har ju alltid sett ut som den gör dock. Men förutom det så har den här hästen aldrig varit skadad under den tiden vi haft honom. Inte när han såldes till ridskolan sina sista arbetsår heller vad jag kan komma ihåg.
Alla Solna-människor som fanns där under hans tid på ridskolan vet precis vem det här är om man bara talar om för dem att "Ja men det var ju hästen som gjorde glädjetjut varje gång man skulle galoppera, följde efter alla blondhåriga då han trodde att det var Carina som han alltid fick godis av, eller kände på flera meters avstånd om du hade en morot i fickan." Som igår, när vi hälsade på honom. Vi hade med oss en påse på 2kg morötter. Men det visste han ju såklart. Det har vi alltid med oss och han får alltid slita upp påsen själv. Det får man när man är gammal.
Vi var där en ganska bra stund. Även den här gången var det jobbigt att gå därifrån, för man vet aldrig om det börjar närma sig. Och till vintern flyttar han förhoppningsvis till Uppsala igen. Men innan dess ska vi se dig igen.
Älskade Linus. Du är den starkaste, finaste, mest envisa och vackra häst någonsin. Jag vet att du har många härliga år kvar där du får gå in och ut ur boxen precis som du vill. Vi ses snart igen. ♥
